Mina första minnen av fiske är inte bara själva nappet, utan allt runt omkring. Jag växte upp i Stockholms betong, och när vi åkte ut för att fiska kändes det som att kliva in i en helt annan värld. Miljön, äventyret, lukterna – det var det som fastnade i mig.

Jag minns hydraulik och motorolja från hamnarna, blandat med doften av alger, mossa och blött virke vid gamla bryggor.
Uppspolad vass på stenstränder, solvarm klippa och lite cigarrök från pappa.
Han rökte cigariller och knöt våra linor. Istället för att klippa av änden brände han av den med glöden.
Det var hans sätt – och vi glömde alltid något när vi skulle iväg.

Själva fisket hamnade ofta mer hos de vuxna. Vi barn sprang runt, klättrade i träd, kastade sten, sakletade, käkade glass och grillade korv.

Men ibland fick jag hålla i spöt, och första gången jag fick upp en fisk var det både spännande och äckligt.
Doften satte sig i händerna och vägrade släppa, och jag minns att jag tänkte: ”Nästa gång vill jag ha en ännu större.” Det är kanske så det börjar för många – ett första napp som genast väcker längtan efter fler.

Men det är pappa jag minns mest. Han var rolig, fokuserad och orädd. Väldigt kunnig.
Jag kan fortfarande se honom kisa med ögonen mot vassen, peka och säga: ”Där simmar gäddan.” Sedan kastade han iväg sin favorit, Mörumspinnaren i koppar på 18 gram, och pricka rätt. Han litade på sitt öga och på sin känsla.

Han var också orädd på sjön. Med en halvdålig motor gav han sig ut på turer som kändes som resor till Finland.

En gång fick vi motorhaveri ute vid Ekerö eller Hässelby, mitt i Mälaren. Jag var där med en barndomsvän. Det blev mörkt, vinden låg emot, och vi fick ro in båten hela vägen till Pampas marina vid Västra Skogen.
Jobbigt då, men i efterhand är det ett minne jag skrattar åt.

För mig var fisket under barndomen kanske inte själva nappet, utan allt det där runtomkring.
Äventyret. Sakletandet. Grillen och gemenskapen.
Och kanske var det just det som gjorde att fisket fastnade i mig – för det blev mer än en aktivitet. Det blev ett äventyr som alltid fanns där, även när jag senare tog en paus på nästan 20 år innan jag kom tillbaka till fisket igen.

Slutord – kom ihåg:

De första minnena behöver inte vara perfekta. Det är inte antalet fiskar som räknas, utan dofterna, skratten, resorna, små missödena som fastnar. Det är de ögonblicken som gör fisket till mer än en hobby. Det blir till minnen för livet.